Nils och Ellens park

Parken från 1878 till 1970

Parken under Nils och Ellen Gyllenstiernas tid, 1878–1920-talet

År 1878 fog friherre Nils Gyllenstierna över skötseln av Krapperup. Då började ett nytt skede för park och trädgård. Förändringarna skedd i början varsamt. Öster om stallgården anlades en ny och större fruktträdgård och på 1890-talet påbörjades den s. k. formträdgården. Redan år 1882 hade den långa höga stenmur, som i norr blev ett fast skydd och värn, blivit uppförd. Här byggdes nu vin-, persike- och blomkaster, hit flyttades bänkträdgården – den lades dock senare inom ett inhägnat område bakom muren – här uppfördes trädgårdsmästarebostad m. m. År 1889 anlades, efter ritningar av trädgårdsarkitekt Edvard Glæsel, på de äldsta kryddgårdskvarterens plats den nya rosengården, smakfull och vacker, på den tiden nästan enastående i vårt land. Den är ännu nästan oförändrad, å den fyrkantiga mittelgräsplanen en rosenomslingad solvisare, omgiven av 4 jättehögaTaxus hibernica  och 4 praktfulla Chatnaecyparis Lawsoniana, mot norr skyddas den av en plantering av coniferer.

I den gamla södra trädgården planterades sluttningarna, borttogos buskgrupper, borthuggos fruktträd och igenlades gångar för att erhålla stora gräsmattor. En tennisplan anlades. Rabatter försvunno, utbyttes mot gräsomfattade, regelbundna blomstergrupper, mellan vilka sommartid utsattes palmer. På gräsplanerna planterades en del fristående träd och buskar, såsom äkta kanstanjer, Ilex aquifolium, Pyrus, Taxus hibernica m. fl. Även mittelpartiet år väster, stjärnsidan, omlades och pryddes med en särskilt omvårdad, större stjärngrupp. Nedanför detta gjordes i parken en stor, bred uthuggning, så att en vidsträckt, naturlig äng, å ena sidan genomdragen av en konstgjord bäck, bildades, som gav ett fritt och ljust intryck.

Runt sekelskiftet 1900 började man omgestalta trädgården med storartade anläggningar och planteringar, allt efter den danske trädgårdsarkitekten Th. Andersens ritningar och råd. Att dessa kommit till stånd, därtill bidrog i högsta grad det varma och trädgårdskonstnärliga intresse, friherrinnan Ellen Gyllenstierna och hennes dotter nu började känna och visa. Redan i 1900-talets början hade stora mängder Rhododendron planterats i parken, där de trivdes och blomstrade härligt. En Araucaria imbricata, utplanterad å en gräsplan för 15 år sedan, har utan minsta täckning uthärdat vintrarna, även den sista stränga, Körsbärslager och Cedrus atlantica föredraga även utmärkt väl klimatet.

År 1913 nedblåste under en storm till stor sorg och saknad ett mycket stort gammalt valnötsträd, vars vidsträckta krona under många år skuggat en omtyckt sittplats. Den tomma platsen skulle emellertid ordnas, och då tillkallades trädgårdsarkitekten Th. Andersen. Detta gav uppslag till hela den nya anläggningen å västsidan. Ett fyrkantigt område i mitten sänktes terrassformigt och avslutades med en halvrund, mot parken utspringande terrass, å vilken anlades en s. k. spegeldamm. Stentrappsteg leda till gräsmattan, å vilken klippta idegranar och rosen-grupper, sommartid även heliotrop, planteras, allt infattat av grupper av coniferer, körsbärslager och buxbom. Tulpanträdet och några ovanliga ståtliga avenboksträd fingo stå orörda. Från stora gången drogs en trappväg, kantad av klippta Taxus-häckar, omgiven på sluttningen av Cotoneaster och en hel skog Rhododendron i alla färger, rakt ned i parken med springvattnet, som flyttats några meter, i fonden en ovanligt vacker anblick, som för tanken på Tivolis Villa d’Este eller Frascati.

Hallonlandet hade redan fått vika undan för en öppen grässluttning. Nedanför häcken drogs gången längs en perenn rabatt – härlig om våren – till det nya stenväxtpartiet i hörnet. I norra trädgården hade formträdgården utvidgats; den stora mittelgången, kantad med häck av lavendel, går nu i bortre delen genom en bred blomstergata. År 1918 anlades ytterligare öster om Höganäs-vägen en ny stor frukt- och grönsaksträdgård. Krapperups trädgård har alltså nu en mycket stor utsträckning, och man förvånas icke då, att man nästan alltid möter trädgårdsmästaren på cykel ilande från ett håll till ett annat.

Krapperup i oktober 1922.

(Utdrag ur ”Krapperups park och trädgård” av Axel Gyllenstierna, i årsskriften ”Lustgården” 1922.)

 

Edvard Glæsel och J. P. Andersen

Edvard Glæsel och J. P. Andersen är två danska trädgårdsarkitekter som planerat och gjort ritningar över Krapperups park. Glæsel, som är den mest kände av de två, var verksam under 1800-talets sista del och en bra bit in på 1900-talet. Planen över Krapperups ”Have og Parkanlæg” är ritad 1889, och måste vara tt av hans första uppdrag som självständig landskapsarkitekt.

Anläggningen på planen är en storslagen romantisk park, där långa slingor av gångar leder flanören längs landborgens ganska branta sluttning. Här bjuds såväl utblickar över pastorala ängder och fransade skogsbryn som dramatik på branta sidostigar i djup fuktmättad skugga. Ett av landborgens naturliga vattenflöden har dämts upp till en grund sjö med en ö och en bersåliknande utsikts- eller viloplats vid dess norra ände.

Glæsels ritning förebådade en förändring från den med överraskningar överbelamrade äldre engelska trädgårdsstilen, till en mer återhållsam stil. Parkens gångar har svepande generösa linjer och är inte överdrivet många. Avsaknaden av romantiska attribut och parkområdets relativt enkla utformning leder tankarna till hälsosamma skogspromenader med lagom strapatser i form av en och annan brant stig, och vila i lugn och ro vid den lilla sjön.

I slottets omedelbara närhet, delvis på platsen för den gamla renässansträdgården, finns parkens formella delar. Den regelbundna, symmetriskt uppbyggda anläggningen överlever romantiken som representativ anläggning vid godsets huvudbyggnad. Genom att slå samman flera mindre kvarter har Glæsel behållit möjligheten att fortsätta utvidgningen med fler kvarter. Mönstret fortsätter åt norr i ekonomiträdgården. Det stora trädgårdskvarteret är på en gång både en inhägnad privatträdgård och en representativt regelbunden anläggning.

Söder om slottet breder den fria parken ut sig, men träd och buskar på halvrundeln närmast vallgraven är ändå grupperade i symmetri. Vallgravens ytterkanter pryds, liksom terrassens gräsmattor, av låga buxbomshäckar och idegranar, kanske klippta som klot och pyramider.

Mellan 1915 och 1927 fick Krapperup flera tillskott av anläggningar i den stil som kronprinsessan Margareta på Sofieros slott och Rudolf Abelin, grundare till Norrvikens trädgårdar, så ivrigt propagerat för. Ritningarna utfördes av den danske trädgårdsarkitekten J. P. Andersen. Han var noga med harmonierande färger, lövgången ritad 1915 är omslingrad av glada röda rosor och rhododendrongången, ritad 1927, är tecknad med färgpennor i alla schatteringar från rosenrött till violett.

”Det fina med J. P. Andersens förslag är framför allt inplaceringen av nytillskotten i den park som en gång anlades efter Glæsels idéer, och det är just mötet mellan de två olika karaktärerna som gör Krapperupsparken så ovanligt vacker. På vandringen runt parken möter man först breda perennrabatter, vilket håll man än väljer att gå från den fint trädinramade borggården. Murarna bakom perennerna hör till godsets ekonomibyggnader och blir på så sätt en övergång mellan tegelarkitekturen och parkens arkitektur. Om man väljer medurs varv passerar man mellan vördnadsbjudande solitärer – en bok, ett lärkträd, en hassel – och kommer på en smal gång, kantad av lavendel och rosor, fram till rhododendrontrappan. När det blommar här är det som att stiga direkt in i en Edwardians sagoboksillustration. Den långsamt sluttande trappan leder ner mot en bassäng med en enkel porlande vattenstråle och i fonden en vitmålad soffa av arkitektens modell, tryggt placerad mot ett buskage. Den tuktade idegranshäcken och det formella anläggningsmönstret gör tillsamman med de mjuka rhododendronbuskarna att platsen känns lugn och nästan intim. Efter en tur runt sjön upptäcker man, efter att ha beundrat de urgamla alarna, att rhododendrontrappan förvandlats till ett blommande skogsbryn och på så sätt har underordnat sig parkens helhet.

Tillbaka uppe vid borgens norra sida kan man unna sig glädjen att kika genom grinden som vetter åt norr i riktning mot den gamla slottsträdgården. Mitt ute på fältet syns två ståtliga idegranspyramider som markerar mittpunkten i vad som en gång var en lång och bred blomstergata omgiven av en fruktträdgård. Dess fägring kan man bara föreställa sig. Genom den andra vita grinden kommer man in i rosengården som är omlagd på 1950-talet, fortfarande i Glæsels fina oval, och så är man tillbaks där parken och trädgårdens historia begynner, vid den gamla buxbomshäcken som vuxit upp från en enkel inramning av ett renässansträdgårdskvarter.”

(Ur ”Krapperup – Have og Parkanlæg” av Åsa Klintborg, i ”Krapperups Museum 90”.)