Parkens äldre historia
Park anlades möjligen från början av Maria Sophia De la Gardie på 1600-talet, då i barockstil.
Slottets park anlades möjligen från början av Maria Sophia De la Gardie på 1600-talet, då i barockstil. En teckning av Abr. Fischer från 1680-talet finns bevarad. Borgen är omgiven av en vallgrav, och utanför denna ligger på södra sidan en örtagård och på den norra en träd- och kryddgård. Båda är enligt renässansen ideal omgivna av strikta klippta häckar och raka murar.
På 1700-talet var trädgården en nyttoträdgård, omvittnat av Carl von Linné: ”Trädgården i Krapparp innehölt 300 stycken fruktträn med en myckenhet av lavendel och vita liljor. Lök såddes här rätt mycken, den fiskarena behövde till sin färska fisk. I denna trädgård sades ett helt skålpund tymjansfrö vara en vår utsått, vilket är en ibland de största doses för en trädgårdsmästare.” (Carl von Linné: Skånska resan, 14 juli 1749.)
På en akvarell från 1790, där slottet är avbildat i fågelperspektiv mot sydväst, ser man runt slottets syd-, väst- och nordsidor en trädgård. Den har raka rader av träd, svagt markerade gångar eller kvarter och är klart avgränsad från åkermarken.
Nils Christoffer Gyllenstierna ärvde Krapperup efter sin moder Antoinetta von Kochen vid hennes bortgång 1841, men redan 1815 erhöll han full dispositionsrätt över godset. I överlåtelsehandlingarna är noggrant beskrivit att hon varje år skall erhålla ”En och en half Tunna WinterÄpplen och En Tunna torkade SommarÄpplen samt en halv Tunna Torkade Päron”.
Nils Christoffer var en flitig botanist och var medlem av Skånska Trädgårdsföreningen. Han samlade bland annat in vilda växter från Kullaberg. Hans omfattande herbarium skänktes till Lunds universitet 1869, där det fortfarande finns bevarat.
Han var mycket intresserad av Krapperups trädgård. Det var under hans ledning som stommen till dagens anläggning grundades. Redan så tidigt som 1816 skriver han till sin mor, och ber om tillskott till trädgården: ”Min goda Mamma tänkas förlåta att jag påminner om vinbärsbusken med gröna bär och en afläggare af Svarta Törnrosbusken…”. Det var inte bara plantor han skaffade till trädgården, han bytte flitigt frön med andra trädgårdsintresserade personer. Att köpa ovanliga växter var dyrt, om de överhuvud taget gick att få tag på.
På en tuschteckning från 1843, av Thorwald Læssøen, avbildats slottet från söder, och man ser även en del av trädgården. Innanför vallgraven, mot den putsade väggen på den södra flygeln växte spaljéträd, blå vindruvor, fikon och ett svart mullbärsträd. Det är en idealisk växtplats för sydländska växter. När solen inte längre strålar på växterna framåt kvällen och natten, avger tegelmuren den under dagen lagrade värmen.
Framför grinden till den inre borggården, en rabatt, och mot vallgraven i öster, buskage. Vallgraven kantades där även av stora lindar på ömse sidor. Den södra vallgraven kantades av tuktade och fritt växande buskar av buxbom eller taxus, dessutom av blomsterrabatter. I parken i väster skymtar två stora popplar och ett stort gammalt träd, kanske det gamla, omtalade valnötsträdet som blåste ned 1913. Hur parken såg ut nedanför sluttningen visas inte, men redan då, 1843, hade parken blivit lummigare, större och friare i sin utformning.
När Axel Gyllenstierna beskriver hur han upplevde parken på 1860-talet, var det redan en stor och vacker park, både för nytta och nöje, som under femtio år utvecklats och formats av Nils Christopher Gyllenstierna.
(Ur ”’Gyllenstiernska plantagerna’ – Krapperups 1800-tals park” av Johan Gustafsson, i ”Krapperups museum 90”.)
Instagram
